Galet less...

Hur gör man i ett förhållande för att komma över "bumps in the road".....Varit väldigt gropigt sista tiden..o jag tycker allt att jag försöker men problemet är att andra änden inte försöker det allra minsta. Om jag är "duktig" o biter ihop o inte låtsas om sura miner o kommentarer, så är allt frid o fröjd. Men minsta lilla jag säger något tillbaka eller inte orkar smajla o gulla..ja då är det surare än den suraste grapefrukt! O jag avskyr grapefrukt! Den mest motbjudande frukt jag kan tänka mig!

Men är det bättre ensam? Hur kommer livet bli då? Hur mycket ska man kämpa för ett förhållande? När inser man att det är lönlöst, att man inte kommer vidare? Jag anser ju att man ska kämpa och jobba på förhållandet, hela livet. Men det förutsätter ju också att det flyter på mesta tiden.

När ens sambo vägrar gå till en terapeut och försöka reda ut problemen, vad fan gör man då? För ajg vet inte hur länge till jag orkar för jag tycker det är surigt mest hela tiden. Vi lever under samma tak, men har egna sfärer känns det som. Jag vet ju att den dag jag väljer att flytta då är det över för gott. Han är sån. Kommer inte vilja separera på prov eller "hitta tillbaka" till varandra på sikt. Då är det över. Vilket gör att man måste vara inihelvete säker på sin sak! Och det är jag såklart inte. Jag vill bara ha tillbaka den mannen jag blev kär i  och gifte mig med. Som fanns här tills för några år sen. Den mannen vill jag leva med. Men inte den mannen som bor här just nu. Kommer han försvinna? Förbättras? Eller är det obönhörligen på väg mot limbo? För mig är det limbo ett ingenting. Ett tomrum där ingen är lycklig.

Jag vill ändå leva resterande halva av mitt liv lycklig 99% av tiden. Det är jag övertygad om att man ska kunna göra. Vi var så lyckliga förut. Men för sisådär ca 3 år sen blev det sämre o sämre. Jag borde väl uppmärksammat det tidigare o försökt påverka då. Nu har det blivit så infekterat så ämnet går inte att ta upp utan att det blir hårda ord och osämja i dagar. Det är ju inte heller kul och gör att man håller käften istället.

Ja fy fan. Vad göra. Vilket i-landsproblem. Folk svälter, våldtas, mördas...jag är olycklig i mitt äktenskap..ojojoj...

Man klarar sig utan man..

Jag tror att många mänskor är skapta att leva själva. Enda sättet att få ett bra självförtroende o självkänsla är banne mig att vara ensam! En man kommer med sina små kommentarer eller för all del, kommer inte med några kommentarer alls! Och trycker lätt ner en i skosulorna.

Jag har kommit på kant med westernklubben som jag rider för. Vilket innebär att nästa år, så skiter jag i att lösa medlemsskap där och löser det för någon helt annan klubb. För man måste ju inte ha medlemsskap där man bor. Känns bättre så för det är värre att vara ensam i en "relation" än ensam i ensamheten. Att åka på tävlingar o se andra ur samma klubb och de hälsar inte tex, och när man lägger in inlägg så hoppar folk på en direkt...Det är inte kul. Bättre att skippa klubben.

Jag skrev ett inlägg om hemsidan en gång, i mitt namn, att jag tyckte det var synd att den inte uppdaterades särskilt ofta och det var synd, samt att jag gärna hjälpte till med den om det behövdes. Fick världens reaktioner på det inlägget...det var tydligen ett påhopp. Skrev för en tid sen ett annat inlägg om just hemsidan o uppdatering, men skrev under med ett annat namn. Då minsann, var det positiva reaktioner, typ att tack för att det uppmärksammats att det är dåligt med uppdatering osv!!! Haha, det är ju rent löjeväckande! Sen skrev jag nu nyligt i mitt namn om att det är resursslöseri och synd om naturen att man ska både anmäla via tävlingsdatabasen OCH skicka en pappersblankett. Varför?? Ingen annan klubb gör så. Så jag fattar bara inte. Och då minsann kommer helt sjuka reaktioner at det här hör inte hemma i en gästbok att skriva om sånt o klagomål ska gå till styrelsen o bla bla bla, o andra folk skriver att håller med föregående talare osv...Till saken hör att en av dessa klagovisor kom från lagledaren Åke, han är lagledare för allsvenskan. Jag var med först men hoppade av pga oorganiserat. Det talade jag om för honom. Hans svar var att jag inte passade att rida i lag. Med andra ord så tål han inte att höra någon som helst kritik. Som lagledare måste man väl ändå vara lite mottaglig för hur man vill att allsvenskan ska fungera? Men som det är i dagsläget är det en lekstuga. Det handlar inte om att tävla på lite högre nivå längre, utan vem som helst ska få rida, vare sig man kan styra eller inte. Det tycker jag är fel. Då kan man likagärna tävla individuellt. Ett lag är meningen att man ska satsa på att vinna...inte ha det som en träningstävling. Hursomhelst. Tröttsamt att man inte få ha en åsikt. WRN:s gästbok är full av allehanda inlägg, tex ridtider till clinics, annonsering om kvällsträningar, lite hejarop och såna som vill berätta om sina framgångar och såna som söker medryttare osv osv. Vad är skillnaden med att då lägga in om effektivisering av hanterande vid anmälan till tävling???

Det som är då mest tröttsamt är min mans reaktion..."att du orkar"...kändes väldigt stöttande och gulligt så som man förväntar sig att ett äktenskap ska vara.
Jag är ju sån som ofta säger o gör som jag känner för. Vilket inte alltid är populärt. Och jag har tydligen lyckats bli en outsider i WRNs klubb för inbördes beundrarn. Det är inte särskilt svårt att bli outsider, jag känner ett gäng som åxå blivit "pestsmittade" pga de sagt eller gjort fel saker i klubbens ögon.
Något som är trevligt när man nu blivit outsider är ju att få känna att man har sin man på sin sida. Vad fan har man en man för annars? Hans kommentar gör att det känns som att han håller med klubben. Att jag är en tjafspelle...Hur fan skulle jag kunna tro att det skulle bli sån reaktion?? Och det roliga är ju att när jag skrev inlägget med annat namn så blev det ingen negativ respons, men DIREKT jag skrev med mitt namn så blev det det, vilket tydligt visar att det handlar om att det var jag som skrev...inget annat. Så det spelar ju ingen roll att jag skriver inlägg, utan det som spelar roll är att jag inte får skriva något..Så min man borde inte säga " att du orkar" utan snarare, vilka idioter..För om jag skriver med annat namn blir det ju ingen reaktion så då kan jag ju skriva så mycket jag vill!

Så jag vill idag bojkotta både WRN och min man! Jag klarar mig bättre själv ta mig faaaaaan!!! >(

jävla skitdag...

Vissa dagar skulle man inte gå upp...för mig är det vissa dagar som jag aldrig skulle sätta mig på hästryggen. När jag är på mitt sämsta humör, vilket jag inte riktigt visste förrän jag började rida så rider jag varken bra eller trevligt. Synd om hästen. Synd om mig åxå för jag känner mig så jävla värdelös då. Funderar allvarligt på att lägga ner ridningen helt. Men vafan ska vi då bo på en hästgård för? Antingen sälja hela skiten eller så kanske bara lägga ner träning o tävling? För det är ju träningen mot tävlingar som triggar ens dåliga humör. Jag kan inte tävla för att det är "roligt", sånt jävla trams! alla vill ju vinna!! bara jävla bullshit att säga att man gör det för att det är så roooligt. Vafan skulle det vara kul för? att gå upp tidigt, bada o fixa o trixa med hästen, åka många gånger långväga, långa väntetider under en hel dag i bästa fall i bra väder, kanske inte få nån placering alls...hur jäkla kul är det? det är bara roligt om man får kvitto på att träningen gett resultat, dvs en rosett o placering. Helst i övre toppskiktet. Så jag fvunderar verkligen på att lägga ner det. bara rida ut i skogen hoppa lite hinder o ha allmänt tramsigt skoj, utan några prestationsmål i sikte. då kan man ju inte känna sig värdelös eller tappa hoppet, för man har ju inga mål annat än att komma ut i skogen på hästryggen. är ju ändå 40 år o har försökt satsa järnet både pengar o tid på att komma nånvart med hästen. Tyvärr är jag ju 20 år försen...Ska man satsa o komma nånstans måste man börja i yngre år , vilket jag iof gjorde men sen slutade jag dessvärre! Jag var mycket duktigare då än jag nånsin kommit i närheten av nu...Jag hoppade högre o dressyrade bättre. o gillade dessutom stora hästar då, vilket är en förutsättning för att komma nånstans nu när jag är vuxen eftersom jag inte får tävla bland andra ponnyer med min ponny, utan måste tävla bland hästar. visst western är en bra ridgren, där spelar inte rasen nån roll utan prestationen. Men då var vi där igen PRESTATION...jag är inte i balans och då funkar det inte att ha prestationsmål. Jag orkar helt enkelt inte. blir vansinnigt arg så fort minsta lilla grej går dåligt...nä fy fan...drop dead..

Sad but true...

Alltså, jag skulle verkligen vilja veta meningen med livet...varför finns vi här på jorden? Vi äter,sover, skiter, bråkar, jobbar, allt går runt runt runt hela tiden, ett riktigt ekorrhjul. Vad är meningen? Och så vi bråkar med varandra!! Människan är verkligen den värsta varelsen. Går inte att jämföra med djur ens. Finns inga djur som sysslar med så meningslösa bråk och misshandel o dödande. Vi misskrediterar varandra, ljuger, bråkar, hatar. Ja utan att ens känna varandra. Vad är vi för sorts varelser? Och inte begriper jag vad vi tillför heller. Det enda vi gör är förstöra för varandra och förstör planeten.

Trots den underbara vårsolen så har jag tappat sugen på det mesta. Tappat sugen på att rida, tappat sugen på att göra något överhuvudtaget. Och då undrar man ju förståss ännu mer, varför man ska finnas? För att bara sitta och inte göra något alls? Jag önskar jag kunde hitta lite hopp o lite mening. Något som gör livet värt att leva och som gör att man längtar till varje ny morgon och dag. Något som får mig att känna glädje och inspiration. Känna att det spritter i kroppen av glädje. Istället för den blytyngda sörja som rör sig runt i mina vener i slow motion. Det är iaf så det känns. Och samtidigt finns det människor som kämpar för sina liv mot alla möjliga hemskheter. Här sitter man under tak, med mat på bordet omgiven av sin familj och undrar vad meningen är. Snacka om ironi. Och inte vill jag drabbas av något livshotande bara för att få en livsgnista. Jag vill hitta gnistan ändå. Det kan ju inte vara så att man måste nästintill dö eller vara döende för att förstå livets mening. Det måste ju gå att hitta den meningen ändå.
Måste man gå till en läkare o få tabletter utskrivna för att få tillbaka gnistan? Jag har provat det en gång och inte fan hjälpte det. Så det känns ju inte som ett alternativ precis. Är det så att vissa av oss helt enkelt har svårare än andra att känna gnistan? Jag fattar inte.

svar på mitt blogginlägg "jävligt länge sen"

Fick mail från min lyckade lillasyster som ville svara på min blogg men inte lyckades. Ett så fint svar så jag blev alldeles tårögd. En gåva hon har min syster att verkligen kunna uttrycka sig i skrift. Självklart precis som hon skriver själv, så kan jag ju helt enkelt inte ta åt mig eftersom jag är oförmögen att ta till mig beröm. Har precis lärt mig skillnaden på självkänsla och självförtroende, det är ju två ord man ofta använder som ett och samma och blandar ihop vad det betyder. Dålig självkänsla=underskatta sig själv som person. Dåligt självförtroende=dålig tilltro till till förmåga att prestera. Att jag tycker jag är osnygg och för tjock hör ihop med min dåliga självkänsla medan mitt dåliga självförtroende anser att jag inte är duktig på att rida.

Jag skulle kommentera på din blogg, men det funkade inte att lägga in kommentaren så här kommer den istället... :-)




usch usch, så fel du har om dig själv...men du har rätt till dina egna känslor, men man vill ju bara banka en stekpanna i huvudet på dig så du vaknar ur din dvala och inser vilken fantastisk människa du faktiskt är! Om jag inte hade haft dig att se upp till hade jag aldrig vågat tro på mig själv, du var och är min förebild! Jag tror inte på "rätta och raka vägar" genom livet i medvind, det är väl i motvind man bygger upp sina muskler? Människor som inte tar sig igenom svårigheter och går omvägar för att nå sina mål, dom har svårare att hantera sina kriser, och dom kommer förr eller senare för dom flesta. Kriserna alltså :-) Jag är ju inte nöjd heller ännu! Sitter med mitt hus, min man, mina barn och mitt jobb, och ända ställer jag precis samma fråga som du, fast en kanske ännu mer negativt formulerad; är det här meningen med livet? jaha... Fy fan vad trist. Och fast man inte vill så sitter man och jämför sig med andra, dom har ditt, dom gör datt, dom är så jävla lyckliga och framgångsrika och rika och bla bla bla. Man skulle bara vilja blunda och fokusera på sitt eget och bli sin egen lyckas smed istället för att lägga energi på vad andra människor har och inte har... Men ändå sitter man där och känner sig värdelös. Mindre lyckad. Fattigare. Klantigare. Sämre. Och man VET ju verkligen! Att alla människor har ju sitt skit lass att dra på även om de har en välpolerad blank yta. Orättvisorna tar ingen hänsyn till villan, de väluppfostrade ungarna i dyra kläder, de välbetalda jobbet, civilstatusen eller den onödigt bensintörstiga stadsjeepen som kan vara praktisk att ha i Malmbryggshages enorma uppförsbacke...? Dom människorna som vi andra skulle vilja vara som, dom ligger ju också på allvården titt som tätt. Ändå kan man inte låta bli att tänka; om man bara kunde vara lite mer...ja vadå?rik, smal, välklädd, berest, perfekt, botoxad? Ja, jag ock Karolina kom fram till att egentligen finns det bara en frågeställning vi behöver ha svar på: HUR FAN BLIR MAN NÖJD!?!? Vem vet hur man blir det, och framförallt NÄR blir man det? Jag är inte nöjd. Okej, vissa dagar kan man tycka att livet är rätt okej, men vissa dagar sitter man och grinar för att man inte vill gå på jobbet, inte vill logga in på kontot eller barnen talar om att vi är pestiga föräldrar och vi gör aldrig nått kul...Men vafan, man undrar liksom: blir det inte roligare än så här? Är detta allt? fan så överskattat livet måste vara ändå...
Och "alla andra" kör om en i vänster filen, det går så jävla bra och själv står man och stampar på samma ställe. Andra upplever att man går framåt, men själv har man liksom fastnat i sitt gamla tänk och tycker inte att någonting har rört sig framåt. Jag är ju fortfarande samma misslyckade "unga" mamma nu som när jag var gravid med lilla D och alla tänkte att det där kommer ju aldrig bli bra. Men då tänkte jag att jag ska fan visa dom! Och nu har man väl i de flesta avseenden gjort det då? Inte finner jag någon självuppfyllande i det... Gammalt inpräntat skit sitter benhårt fast i hjärnan och allt nytt positivt rinner av en som en gås... Jag vet ju att det inte spelar någon roll för dig vad andra tycker och hur vi ser på dig och beundrar dig, så det går inte att övertyga dig om att du visst är bra. Men du kan trösta dig lite genom att åtminstone veta att vi alla är smärtsamt medvetna om våra tillkortakommanden, även när ytan är välpolerad. Du har en svacka, men det som är unikt med just dig är att du tar dig igenom såna med en kraft du inte vet om att du har men som vi andra tycker är självklar och avundsvärd! Jag tror att du innerst inne vet om att du klarar och kan väldigt mycket, det stora problemet är att du helt enkelt inte vet vad du vill just nu. Men när du vet det, och laddar mot målet, då är det ingen som helst tvekan om att du tar dig dit! Vi andra hyser inga tvivel, det är sorgligt att du gör det själv. Men, I know the feeling, alltför väl... Och nu när jag nått ett delmål i mitt liv så känner jag bara tomhet och funderar på när och hur jag ska ta mig mot nästa. Och kommer jag bli nöjd när jag är där då? Eller kommer livet bara att ha passerat och jag var för dum för att uppskatta det? och la alldeles för mycket tid och energi på att snegla på allt som grannen har så jag missade när min egen trädgård blommade liksom...? Ja, fan, jag vet inte. Filosofiska frågor. Det är inte lätt. Vi får ta en ridtur och fundera på vad nästa drag i detta spel ska bli. Och sedan är det bara att köra! Och jobba på självkänslan, åt helvete med självförtroende, det är överskattat! Men man måste ha en självkänsla, man måste tro på sina egna förmågor, annars finns det bara en liten jävla joker som sabbar för en hela tiden...
Du kanske inbillar dig att du är ingenting, men för någon annan är du allt!
Puss och kram älskade syster!! <3