Fick mail från min lyckade lillasyster som ville svara på min blogg men inte lyckades. Ett så fint svar så jag blev alldeles tårögd. En gåva hon har min syster att verkligen kunna uttrycka sig i skrift. Självklart precis som hon skriver själv, så kan jag ju helt enkelt inte ta åt mig eftersom jag är oförmögen att ta till mig beröm. Har precis lärt mig skillnaden på självkänsla och självförtroende, det är ju två ord man ofta använder som ett och samma och blandar ihop vad det betyder. Dålig självkänsla=underskatta sig själv som person. Dåligt självförtroende=dålig tilltro till till förmåga att prestera. Att jag tycker jag är osnygg och för tjock hör ihop med min dåliga självkänsla medan mitt dåliga självförtroende anser att jag inte är duktig på att rida.
Jag skulle kommentera på din blogg, men det funkade inte att lägga in kommentaren så här kommer den istället... :-)
usch usch, så fel du har om dig själv...men du har rätt till dina egna känslor, men man vill ju bara banka en stekpanna i huvudet på dig så du vaknar ur din dvala och inser vilken fantastisk människa du faktiskt är! Om jag inte hade haft dig att se upp till hade jag aldrig vågat tro på mig själv, du var och är min förebild! Jag tror inte på "rätta och raka vägar" genom livet i medvind, det är väl i motvind man bygger upp sina muskler? Människor som inte tar sig igenom svårigheter och går omvägar för att nå sina mål, dom har svårare att hantera sina kriser, och dom kommer förr eller senare för dom flesta. Kriserna alltså :-) Jag är ju inte nöjd heller ännu! Sitter med mitt hus, min man, mina barn och mitt jobb, och ända ställer jag precis samma fråga som du, fast en kanske ännu mer negativt formulerad; är det här meningen med livet? jaha... Fy fan vad trist. Och fast man inte vill så sitter man och jämför sig med andra, dom har ditt, dom gör datt, dom är så jävla lyckliga och framgångsrika och rika och bla bla bla. Man skulle bara vilja blunda och fokusera på sitt eget och bli sin egen lyckas smed istället för att lägga energi på vad andra människor har och inte har... Men ändå sitter man där och känner sig värdelös. Mindre lyckad. Fattigare. Klantigare. Sämre. Och man VET ju verkligen! Att alla människor har ju sitt skit lass att dra på även om de har en välpolerad blank yta. Orättvisorna tar ingen hänsyn till villan, de väluppfostrade ungarna i dyra kläder, de välbetalda jobbet, civilstatusen eller den onödigt bensintörstiga stadsjeepen som kan vara praktisk att ha i Malmbryggshages enorma uppförsbacke...? Dom människorna som vi andra skulle vilja vara som, dom ligger ju också på allvården titt som tätt. Ändå kan man inte låta bli att tänka; om man bara kunde vara lite mer...ja vadå?rik, smal, välklädd, berest, perfekt, botoxad? Ja, jag ock Karolina kom fram till att egentligen finns det bara en frågeställning vi behöver ha svar på: HUR FAN BLIR MAN NÖJD!?!? Vem vet hur man blir det, och framförallt NÄR blir man det? Jag är inte nöjd. Okej, vissa dagar kan man tycka att livet är rätt okej, men vissa dagar sitter man och grinar för att man inte vill gå på jobbet, inte vill logga in på kontot eller barnen talar om att vi är pestiga föräldrar och vi gör aldrig nått kul...Men vafan, man undrar liksom: blir det inte roligare än så här? Är detta allt? fan så överskattat livet måste vara ändå...
Och "alla andra" kör om en i vänster filen, det går så jävla bra och själv står man och stampar på samma ställe. Andra upplever att man går framåt, men själv har man liksom fastnat i sitt gamla tänk och tycker inte att någonting har rört sig framåt. Jag är ju fortfarande samma misslyckade "unga" mamma nu som när jag var gravid med lilla D och alla tänkte att det där kommer ju aldrig bli bra. Men då tänkte jag att jag ska fan visa dom! Och nu har man väl i de flesta avseenden gjort det då? Inte finner jag någon självuppfyllande i det... Gammalt inpräntat skit sitter benhårt fast i hjärnan och allt nytt positivt rinner av en som en gås... Jag vet ju att det inte spelar någon roll för dig vad andra tycker och hur vi ser på dig och beundrar dig, så det går inte att övertyga dig om att du visst är bra. Men du kan trösta dig lite genom att åtminstone veta att vi alla är smärtsamt medvetna om våra tillkortakommanden, även när ytan är välpolerad. Du har en svacka, men det som är unikt med just dig är att du tar dig igenom såna med en kraft du inte vet om att du har men som vi andra tycker är självklar och avundsvärd! Jag tror att du innerst inne vet om att du klarar och kan väldigt mycket, det stora problemet är att du helt enkelt inte vet vad du vill just nu. Men när du vet det, och laddar mot målet, då är det ingen som helst tvekan om att du tar dig dit! Vi andra hyser inga tvivel, det är sorgligt att du gör det själv. Men, I know the feeling, alltför väl... Och nu när jag nått ett delmål i mitt liv så känner jag bara tomhet och funderar på när och hur jag ska ta mig mot nästa. Och kommer jag bli nöjd när jag är där då? Eller kommer livet bara att ha passerat och jag var för dum för att uppskatta det? och la alldeles för mycket tid och energi på att snegla på allt som grannen har så jag missade när min egen trädgård blommade liksom...? Ja, fan, jag vet inte. Filosofiska frågor. Det är inte lätt. Vi får ta en ridtur och fundera på vad nästa drag i detta spel ska bli. Och sedan är det bara att köra! Och jobba på självkänslan, åt helvete med självförtroende, det är överskattat! Men man måste ha en självkänsla, man måste tro på sina egna förmågor, annars finns det bara en liten jävla joker som sabbar för en hela tiden...
Du kanske inbillar dig att du är ingenting, men för någon annan är du allt!
Puss och kram älskade syster!! <3
usch usch, så fel du har om dig själv...men du har rätt till dina egna känslor, men man vill ju bara banka en stekpanna i huvudet på dig så du vaknar ur din dvala och inser vilken fantastisk människa du faktiskt är! Om jag inte hade haft dig att se upp till hade jag aldrig vågat tro på mig själv, du var och är min förebild! Jag tror inte på "rätta och raka vägar" genom livet i medvind, det är väl i motvind man bygger upp sina muskler? Människor som inte tar sig igenom svårigheter och går omvägar för att nå sina mål, dom har svårare att hantera sina kriser, och dom kommer förr eller senare för dom flesta. Kriserna alltså :-) Jag är ju inte nöjd heller ännu! Sitter med mitt hus, min man, mina barn och mitt jobb, och ända ställer jag precis samma fråga som du, fast en kanske ännu mer negativt formulerad; är det här meningen med livet? jaha... Fy fan vad trist. Och fast man inte vill så sitter man och jämför sig med andra, dom har ditt, dom gör datt, dom är så jävla lyckliga och framgångsrika och rika och bla bla bla. Man skulle bara vilja blunda och fokusera på sitt eget och bli sin egen lyckas smed istället för att lägga energi på vad andra människor har och inte har... Men ändå sitter man där och känner sig värdelös. Mindre lyckad. Fattigare. Klantigare. Sämre. Och man VET ju verkligen! Att alla människor har ju sitt skit lass att dra på även om de har en välpolerad blank yta. Orättvisorna tar ingen hänsyn till villan, de väluppfostrade ungarna i dyra kläder, de välbetalda jobbet, civilstatusen eller den onödigt bensintörstiga stadsjeepen som kan vara praktisk att ha i Malmbryggshages enorma uppförsbacke...? Dom människorna som vi andra skulle vilja vara som, dom ligger ju också på allvården titt som tätt. Ändå kan man inte låta bli att tänka; om man bara kunde vara lite mer...ja vadå?rik, smal, välklädd, berest, perfekt, botoxad? Ja, jag ock Karolina kom fram till att egentligen finns det bara en frågeställning vi behöver ha svar på: HUR FAN BLIR MAN NÖJD!?!? Vem vet hur man blir det, och framförallt NÄR blir man det? Jag är inte nöjd. Okej, vissa dagar kan man tycka att livet är rätt okej, men vissa dagar sitter man och grinar för att man inte vill gå på jobbet, inte vill logga in på kontot eller barnen talar om att vi är pestiga föräldrar och vi gör aldrig nått kul...Men vafan, man undrar liksom: blir det inte roligare än så här? Är detta allt? fan så överskattat livet måste vara ändå...
Och "alla andra" kör om en i vänster filen, det går så jävla bra och själv står man och stampar på samma ställe. Andra upplever att man går framåt, men själv har man liksom fastnat i sitt gamla tänk och tycker inte att någonting har rört sig framåt. Jag är ju fortfarande samma misslyckade "unga" mamma nu som när jag var gravid med lilla D och alla tänkte att det där kommer ju aldrig bli bra. Men då tänkte jag att jag ska fan visa dom! Och nu har man väl i de flesta avseenden gjort det då? Inte finner jag någon självuppfyllande i det... Gammalt inpräntat skit sitter benhårt fast i hjärnan och allt nytt positivt rinner av en som en gås... Jag vet ju att det inte spelar någon roll för dig vad andra tycker och hur vi ser på dig och beundrar dig, så det går inte att övertyga dig om att du visst är bra. Men du kan trösta dig lite genom att åtminstone veta att vi alla är smärtsamt medvetna om våra tillkortakommanden, även när ytan är välpolerad. Du har en svacka, men det som är unikt med just dig är att du tar dig igenom såna med en kraft du inte vet om att du har men som vi andra tycker är självklar och avundsvärd! Jag tror att du innerst inne vet om att du klarar och kan väldigt mycket, det stora problemet är att du helt enkelt inte vet vad du vill just nu. Men när du vet det, och laddar mot målet, då är det ingen som helst tvekan om att du tar dig dit! Vi andra hyser inga tvivel, det är sorgligt att du gör det själv. Men, I know the feeling, alltför väl... Och nu när jag nått ett delmål i mitt liv så känner jag bara tomhet och funderar på när och hur jag ska ta mig mot nästa. Och kommer jag bli nöjd när jag är där då? Eller kommer livet bara att ha passerat och jag var för dum för att uppskatta det? och la alldeles för mycket tid och energi på att snegla på allt som grannen har så jag missade när min egen trädgård blommade liksom...? Ja, fan, jag vet inte. Filosofiska frågor. Det är inte lätt. Vi får ta en ridtur och fundera på vad nästa drag i detta spel ska bli. Och sedan är det bara att köra! Och jobba på självkänslan, åt helvete med självförtroende, det är överskattat! Men man måste ha en självkänsla, man måste tro på sina egna förmågor, annars finns det bara en liten jävla joker som sabbar för en hela tiden...
Du kanske inbillar dig att du är ingenting, men för någon annan är du allt!
Puss och kram älskade syster!! <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar