Jävligt länge sen!

Har varken haft orken eller lusten att skriva något. Tycker allt är vitt, luddigt och lixom vakuumförpackat. Lite som världen jack sparrow hamnade i när han slukades av en jättebläckfisk i pirates of the caribbean. Fast det kanske kan vara skönt? Att lixom vara i ingenting bara? Om jag gillade sprit skulle jag väl antagligen tagit mig en hutt eller fler och varit luddig och skön inuti utan att behöva slukas av en bläckfisk, som för övrigt är ena riktiga otäckingar och faktiskt intelligenta djur! Inte är dom goda att äta heller..

I det här vakuumet seglar det omkring små obesvarade frågor och funderingar och en av dom största frågetecknen är vad som är meningen med livet??? Det måste ju vara något mer, något roligt, något spännande, något omvälvande...inte detta tomma. Det är ju mer än 2 år sen jag sa upp mig från mitt förra jobb, som visserligen var ansvarsfyllt och roligt och varierande to say the least! Men ägarna som gillade att glida omkring som några V.I.P.are och sko sig på företagets bekostnad...det spelet ville jag inte längre vara del av. Sen dess har jag fått några erbjudande som inte kändes rätt, jag har också varit på några intervjuer där det kändes rätt men som jag inte fick erbjudanden om..och min högskolebehörighet har bara lett till att jag sökt utbildningar två gånger och kommit in, men utan att ha fullföljt och faktiskt påbörjat något. Jag har ingen aning om vad jag vill faktiskt! Fyller ju 40 nästa år så jag måste ju se till att välja RÄTT! Inte så många chanser kvar nu. Men hur FAAAN vet man vad som är rätt?? Det undrar jag. Läderkursen som jag går på och som räcker till våren är ju knappast ett levebröd. Att göra små armband och halsband är ju inte heller något som mättar magen.

År 2000 började jag jobba som datatekniker. Hade då själv anmält mig till en utbildning via arbetsförmedlingen, som jag egentligen inte skulle fått gått, något jag inte alls visste. När jag väl anmält mig så tyckte dom att okej, gå då när du nu redan är antagen. Blev en "microsoft certified professional" och min stolthet visste inga gränser. Att dessutom få fast anställning på att framgångsrikt internationellt företag med 3000kr mer i grundlön än jag själv vågade föreslå vid löneanspråket, det var ju något fantastiskt. För som jag dessutom slitit! Som ensam med mina då små barn, knogat i ur och skur, jag minns särskilt en horribel morgon, när jag kl.0700 tog bussen hemifrån Harg ner till centralen, styrde barnen i snömodden i kolsvarta morgontimman uppför och nerför den där branta järnvägstrappen över till Högbrunn och allra längst bort till dagmamman...för att sedan därifrån gå till mitt jobb..fy faaan säger jag bara, så hemskt det var!
Nu, är min lillasyster, 10 år yngre, jag har själv bytt blöjor, matat och passat henne oändliga gånger, hjälpt henne vid 18 års ålder när hon förlöstes med sin underbara flicka, stöttat henne i motgångar och annat, Nu minsanna, har hon rejsat om mig och här sitter jag, outbildad, arbetslös och lever i ett vakuum medan hon är nyutexaminerad sjuksköterska och har fått ett fast superjobb på sjukhuset! Hon har precis köpt villa och hon och hennes man och två barn håller på och inreder för fullt. Skilda världar..kan man lugnt säga! Jag är ju förståss superstolt över henne, för hon har verkligen gått den långa vägen och kämpat i så många år med utbildning osv. Men jag känner mig ju såååå liten bredvid min "lilla" syster.

Visst fan, jag har en fantastiskt fin gård som jag alltid drömt om med ridbana och egna hästar, hundar o annat. En fantastisk man(som jag visserligen "snodde" från en annan kvinna och är för evigt dömd till att vara hatad av hans barn, syster o andra släktingar, dock inte hans föräldrar, dom är helt underbara)Mina barn är underbara och ja, allt borde ju vara som en dröm, inte som ett vakuum, ett limbo.

Som om inte detta med jobb och utbildning vore nog så brottas jag med mitt sociala nätverk. Folk som jag känner och inte känner. Att jag bara orkar bry mig om vad folk tycker och tänker. Men tyvärr gör man ju det. Fok har kommit och folk har gått. En del kunde ha fått vara kvar ,men ibland blir allt bara så himla fel! Men sen undrar jag också, om jag har en bekant och hon och jag har väldigt olika värderingar i vissa frågor, något som gör att vi blir lite på kollisionskurs med varandra, ska jag stå på mig eller ge vika? Jag tycker det är svårt att inte säga min åsikt om saken. Och så fort jag sagt min åsikt så blir ju de flesta lite småsura, iaf om det är en åsikt som går tvärtemot deras egen, eller för all del, en åsikt som känns som kritik för den personen! Det är ju det värsta av allt. Och ärligt talat, de flesta tar nog en åsikt som inte är deras egen som kritik. Så ska man bli en ja-sägare? Som jamsar med och är sådär ytligt supertrevlig och glad? Som alla gillar? Jag har inte den personligheten tror jag. Sen är man ju alltid lite rädd för vad folk ska tycka om en och det blir ofta ganska flamsigt och fel om man försöker vara sådär supertrevlig som man tror folk vill att man ska vara. Är så jäkla less på att försöka vara någon som folk ska automatiskt tycka om direkt. Har alltid känslan att dom inte gör det, direkt. Hamnar rätt lätt i konflikter med fel personer som gör att det "sprids" att jag är "besvärlig". Vem fan är inte det? Och varför är man besvärlig bara för man inte vill vara till lags jämt????Jag ställer ofta upp på "vänner" som sen blir till ovänner....för att jag tillslut tröttnar på att bli utnyttjad. Å andra sidan måste jag väl lära mig att stå på mig från början ,men då är man ju genast "besvärlig"!Enklast måste vara att inte umgås med folk. Att bli en sån där ytlig person helt enkelt. Som aldrig tillåter någon att komma in under ytan.

Jag har dåligt självförtroende och jag vill gå ner mer i vikt, jag vill hitta en mening med livet och jag vill vara duktig och jag vill gärna vara ganska omtyckt av de flesta också. Tyvärr i den här hålan finns ingen ångra-knapp. Gjort är gjort , sagt är sagt. Sånt som inte gjordes av mig eller sades av mig är ändå hugget i sten, för någon annan sagt att det var jag som sa/gjorde det..osv. Skulle vilja flytta någonannanstans, typ skåne, och börja om, klippa banden med allt. Men jag tror faktiskt inte man mår bättre av det tyvärr. Det förflutna hinner alltid ikapp. Var man än är. Istället måste jag förlåta mig själv, hitta mig själv, nöja mig med mig själv som jag är och sedan utifrån det starta på ny kula. Problemet är, jag vet inte hur man gör det! Och säg för fan inte att jag ska köpa en bok av den där jäkla Mia Törnblom!! Jag spyr bara av tanken på denna hurtfriska mänska som påstår sig ha varit lägst av de lägsta och sedan mirakulöst hittat knapparna för ett nytt liv och sedan skriver oändliga "gör det själv" böcker och tjänar en hiskeliga massa pengar på ord som inte gör någon förändring för den som faktiskt sitter i skiten. Mia om du är så jäkla duktig och verkligen kan hjälpa en människa att ändra sig själv och sitt synsätt, då borde du hålla kurser med humana priser så dom verkliga mänskorna kan ta del av din kunskap...Jag känner dessutom folk som håller på med lite "själsliga" saker och inte vet jag om jag tycker dom mår så mycket bättre eller har så mycket bättre liv?? Men vad vet jag vad vet jag , jag är ju bara en liten värdelös människa som inte kan nånting. Jag kan fanimej inte ens sjunga...vilket min lillasyster kan, som ju redan kan en massa annat och är så duktig och dessutom legitimerad sjuksyrra! Varför fick inte jag ta del av några trevliga talanger herr gud?? Inte för att jag tror att det finns en gud..det är helt omöjligt i en värld fylld av fasor och där barn utnyttjas, blir slagna och utnyttjade och de flesta donerar till WWF för att vita tigern är utdöende som ras och det är enklare att relatera till än att någon 60-årig gubbe vill sätta på en 5-åring. Det är för otäckt för att ens tänka på så därför engagerar vi oss i något annat, som tex djurens lidande. Vilket inte på något sätt är förkastligt! Naturligtvis inte! Jag älskar djur och avskyr när det händer dom någto hemskt. Men någonstans måste ju ändå människor gå före och särskilt barn..Men faktum är att man hör oftare om djurs lidande än barns och det skapas oftare grupper på tex facebook om att stödja vargar och annat, än tex trafficking och annat otäckt.

Jag hoppas att 2012 kan bli ett lite roligare år. Visst har det varit glädjeämnen under-11 också men jag vill ha en mening och ett mål. Jag vill slippa känna mig dålig och slippa känna mig osäker bland folk och slippa känna mig nere. Jag som var så på väg när jag var ung! Som drog utomlands till Florida och Canada och arbetade, som hade planer och sedan blev det inget mer. Nu när livet ska vara som roligast, ja det tycker jag iaf, när man lixom mognat och stabiliserat sig, det är ju då man borde få ut det mesta av livet. Då är det ett vakuum och man känner sig som en tredje part överallt. Man får fälla några tårar på toaletten på julafton då man känner av den kyliga stämningen bland mannens släktingar, med all rätt iof, jag förstörde trots allt hans äktenskap, men hey...det var ju faktiskt 8 år sedan och vi är ju fortfarande tillsammans och lyckliga...är det inte dags att komma över det?? Det blev förståss en underbar jul med min familj sedan, men jag känner mig alltid lite osäker ibland dom, för jag vet inte om jag är gillad av alla och för att jag själv känner mig lite värdelös. Det är ju inte så konstigt, för den värld vi lever i idag är en värld där utbildning och arbete är det viktigaste som visar ens status. Jag är ingenting.